Boa och pytonormar

Boa och pytonormar är två olika grupper av stora, ogiftiga ormar. De ser ofta lika ut och jagar på liknande sätt, men det finns flera viktiga skillnader.

• Boaormar tillhör familjen Boidae.

• Pytonormar tillhör familjen Pythonidae.

• De är nära släkt, men har utvecklats som två separata grupper.

BOA OCH PYTONORMAR GEOGRAFISKA OMRÅDEN

Boaormar finns främst i Nord-, Central- och Sydamerika, men även några arter i Afrika och på öar i Stilla havet. Samt pytonormar lever naturligt i Afrika, Asien och Australien.

FORTPLANTNING STÖRSTA SKILLNADEN

• Boaormar föder i regel levande ungar (äggen utvecklas inne i honans kropp).

• Pytonormar lägger ägg. Många honor ruvar äggen genom att ringla sig runt dem och kan höja temperaturen genom muskelrörelser.

VARIATION STORLEK

• De flesta boaormar blir 2–4 meter långa.

• Pytonormar varierar mer i storlek och vissa arter blir över 6 meter.

• Den längsta ormen i världen är Nätpyton.

• Den tyngsta ormen är Grön anakonda, som är en boaorm.

• Pytonormar har ofta mer markerade mönster och ett något smalare huvud, men det varierar mellan arter.

• Boaormar har ofta en kraftigare kropp i förhållande till längden.

• Det säkraste sättet att skilja dem åt är egentligen att veta vilken art det är, eftersom de kan se mycket lika ut.

NÅGRA EXEMPEL PÅ BOA OCH PYTON

BOAORMAR GRUNDLÄGGANDE FAKTA

Boaormarna tillhör familjen Boidae. Arterna är inte giftiga, utan kramar ihjäl sina byten genom att slingra kroppen runt bytesdjuret och krama åt. De är medelstora till mycket stora ormar, där honorna vanligen är större än hanarna.

När en boaorm känner sig hotad väser den ljudligt och hugger mot angriparen.

Dessutom förlitar den sig på sitt kamouflage i första hand. Boaormarna har två funktionella lungflyglar och ibland finns rudimentära rester av bäckenet kvar.

VANLIGA MISSUPPFATTNINGAR

En vanlig missuppfattning är att boaormar är giftiga. I själva verket saknar de gift helt och hållet. Däremot har de tänder, små bakåtriktade som ger ett bra grepp om bytet för att möjliggöra kramning. Dessa tänder växer ut igen om de tappas, vilket sker genom hela livet.

Många tror att boaormar lägger ägg. Boaormar är ovovivipara, vilket innebär att de föder levande ungar. Äggen behålls inne i kroppen där ungarna utvecklas i membranösa säckar, och när de föds bryter de sig ut ur membranen. Till skillnad från pythonormar som lägger ägg kan boaormar aldrig korsas med pythonarter

Bett från boaormar är smärtsamma men inte farliga. Tänderna orsakar främst ytliga sår, och vid matningsrespons där ormen biter och håller fast bör man inte dra bort ormen eftersom det driver tänderna djupare.

PYTONORMAR

PYTONORMAR HABITAT

Pytonormar utgör en självständig familj inom ordningen fjällbärande kräldjur. Familjen omfattar 33 arter fördelade på åtta släkten. Dessa strypormar lever naturligt i Afrika, Australien, Kina, Indien och Sydostasien. Populationer förekommer även i Nepal, Bangladesh, Sri Lanka, Filippinerna och söder om Sahara.

Förutom det naturliga utbredningsområdet finns en etablerad invasiv population i Everglades nationalpark i USA. Burmesiska pytonormar introducerades i Florida under 1970- och 1980-talen som exotiska husdjur, men många släpptes ut i naturen när de växte sig för stora.

STORLEK OCH UTSEENDE

Storleken varierar dramatiskt mellan olika arter inom familjen Pythonidae. Kungspyton är den minsta sorten och blir cirka 110-150 cm lång. Blodpyton når längder på 180-280 cm, där en vuxen hona på 200 cm väger omkring 10-15 kg.

I själva verket blir de flesta blodpytonormar 170-180 cm, men betydligt större exemplar tillhör inte ovanligheterna. Nätpyton är världens längsta orm och blir i regel 3-6 meter lång. Vuxna individer väger mellan 1 och 75 kilogram

HUR DE JAGAR OCH LEVER

De flesta pytonormar jagar genom att ligga i bakhåll och vänta på sitt byte. Kungspyton har värmegropar på båda sidor av nosen för att känna av infraröd strålning från bytesdjur, vilket möjliggör jakt i mörker. När bytet kommer inom räckhåll hugger ormen tag med sina bakåtkurvade tänder och kramar bytet med sin muskulösa kropp tills det dör. Tidigare trodde forskare att ormarna kvävde sina offer, men ny forskning visar att de i stället stoppar blodflödet.

Pytonormar sväljer sedan bytet helt tack vare lösa käkhalvor som gör att de kan vidga sitt gap. Vissa arter tar mestadels små däggdjur och fåglar. I fångenskap får ormarna mat ungefär var sjätte vecka, bland annat kaniner eller griskultingar på cirka ett och ett halvt kilo per gång.

Pytonormar är äggläggande reptiler. Honor ringlar sig runt äggen och utnyttjar friktionen från muskelrörelser för att höja temperaturen till optimal nivå. En fullvuxen tigerpytonorm kan lägga omkring 100 ägg vid tio till tolv års ålder. Kungspyton lägger 4-10 ägg som ruvas i över tre månader. Under dräktighet äter honan ingenting, vilket kan pågå i ett par månader.

KÄNNETECKEN PYTONORMAR

• Kraftig kropp: Muskulös och tjock, anpassad för att ringla sig runt och kväva byten.

• Huvud: Tydligt avgränsat från halsen och ofta triangelformat.

• Ögon: Relativt små med lodräta pupiller, särskilt hos nattaktiva arter.

• Färg och mönster: Vanligtvis bruna, grå, olivgröna eller gula med fläckar, rutor eller sicksackmönster som fungerar som kamouflage.

• Hud: Täckt av blanka, överlappande fjäll

Bilder privata och  animalia.com

SENASTE FRÅN BLOGGEN

Blogg Kontakt